Lär dig › Föräldrar › Hjälpa till hemma

För föräldrar

Så hjälper du ditt barn med matte hemma

Du behöver inte vara bra på matte för att hjälpa ditt barn med den. Det som gör störst skillnad hemma är inte att du kan rätt metod, utan hur matten känns: om den är något ni gör tillsammans, lugnt och ofta, eller något som slutar i tårar vid köksbordet. Den här guiden handlar om hur matte hemma kan bli en stund ni ser fram emot i stället för ett gräl.

Lite och ofta

Fem minuter om dagen gör mycket mer än en timme på söndagen. Korta stunder tröttar inte ut barnet, och det som kommer tillbaka gång på gång är det som fastnar. Och det bästa är att det mesta inte ens behöver se ut som matte:

• Räkna trappstegen på väg upp till sängen, och räkna baklänges två i taget på väg ned.
• I bilen: fråga ”hur mycket är 6 + 7?” och låt barnet ställa en fråga tillbaka till dig.
• Vid middagen: ”Morfar kommer också i dag. Hur många gafflar behöver vi?”
• På busshållplatsen: ”Bussen går 17.42 och nu är klockan 17.35. Hur många minuter är det kvar?” (7 minuter.)
• I mataffären: ”Mjölken kostar 17 kr. Vad kostar två?” (34 kr.)

I vår guide Matte i vardagen hittar du 38 sådana idéer, ordnade efter årskurs.

Prata matte och ställ bra frågor

Barn lär sig mycket av att sätta ord på hur de tänker. I skolan ska de både komma fram till svar och kunna förklara och resonera – det står i kursplanen. Samma frågor hemma är därför en verklig hjälp. Prova de här:

• ”Hur tänkte du?”
• ”Kan du göra på ett annat sätt?”
• ”Kan du rita det eller visa mig med de här knapparna?”
• ”Vad upptäcker du?”
• ”Ungefär hur mycket tror du att det blir?” (I skolan kallas det överslagsräkning, och det hjälper barnet att märka när ett svar inte kan stämma. Att fundera på om svaret är rimligt kallas rimlighetsbedömning.)
• ”Stämmer det alltid, ibland eller aldrig?”

Ställ frågorna lika gärna när svaret är rätt som när det är fel. Om ”hur tänkte du?” kommer först när något har blivit fel lär sig barnet att frågan betyder ”du har gjort fel”, och då vill det inte längre förklara.

Beröm ansträngningen, inte hur ”smart” barnet är

”Vad smart du är!” låter snällt, men kan få motsatt effekt. Ett barn som får beröm för att vara smart kan börja undvika svåra uppgifter, ifall det skulle visa sig att det inte är så smart ändå. Beröm hellre det barnet gjorde:

• ”Du gav inte upp fast det var knepigt.”
• ”Vad bra att du kontrollerade svaret.”
• ”När det första sättet inte fungerade provade du ett annat.”
• ”Det blev fel, men titta hur mycket du lärde dig av det.”

Ge också ditt barn två små ord med stor kraft: inte än. När barnet säger ”jag kan inte växla” kan du svara: ”Du kan inte växla än.” Det ändrar hela budskapet: det är inte så att barnet inte kan, det håller på att lära sig.

Att göra fel är en vanlig del av att lära sig matte. Lärare ser ofta misstag som något användbart, eftersom de visar precis hur barnet tänker. Så kan du också göra: ”Spännande! Berätta hur du gjorde.”

Låt barnet vara läraren

Något av det bästa du kan säga är: ”Jag har glömt hur man gör. Kan du visa mig?” Att kunna förklara en metod säger mer om förståelsen än att kunna använda den. Om ditt barn kan lära dig uppställning med minnessiffra, steg för steg, då förstår det den. Om det kör fast mitt i förklaringen har du hittat luckan, helt utan prov.

Läxor utan bråk

Alla skolor ger inte läxor, och en del är helt läxfria. Har ditt barn matteläxa brukar den vara kort: några tal i matteboken, ett par lästal eller ett arbetsblad. Så här blir läxstunden kort och lugn:

1. Välj en bra stund. Inte direkt efter skolan eller fritids när barnet är hungrigt, och inte precis före läggdags. Ett mellanmål först brukar göra underverk.
2. Läs uppgiften tillsammans. Många ”jag kan inte” betyder egentligen ”jag förstår inte vad de frågar efter”. Det gäller särskilt lästal.
3. Låt barnet försöka först. Sitt i närheten, men häng inte över axeln på barnet.
4. Ge en ledtråd, inte svaret. ”Hur skulle det bli med mindre tal?” eller ”Kan du rita det?” är bra ledtrådar.
5. Titta på hur talen står. När klassen räknar med uppställning beror många fel på att ental inte står under ental och tiotal under tiotal. På rutat papper hjälper det att skriva en siffra i varje ruta.
6. Sluta i tid. Om det håller på att bli bråk, lägg undan boken för i dag. Skriv ett kort meddelande till läraren, i ett mejl eller i skolans app, till exempel: ”Hugo tyckte att uppgift 4 var svår, så vi slutade efter 15 minuter.” Det berättar mycket mer för läraren än en uppgift som du har löst åt honom.

Det gör inget om läxan kommer tillbaka med några fel. Läraren använder den för att se vad ditt barn klarar på egen hand. Och om skolan inte ger läxor räcker mattesnacket i vardagen långt.

När du inte känner igen metoden

Matte undervisas inte på samma sätt i dag som för 20 eller 30 år sedan, och många föräldrar möter ord som ”talsortsräkning”, ”tiotalsövergång” eller ”växla” för första gången i barnets mattebok. Det är helt normalt. Kursplanen säger inte vilken metod barnen ska använda, så det väljer skolan, ofta genom matteboken. Här är tre vanliga sätt att räkna 47 + 38:

• Talsortsräkning: tiotal för sig och ental för sig. 40 + 30 = 70 och 7 + 8 = 15, så 70 + 15 = 85.
• Stegvis räkning, ofta som hopp på en tallinje: först hela tiotalen, sedan entalen. 47 + 30 = 77 och 77 + 8 = 85.
• Uppställning med minnessiffra: talen skrivs under varandra. 7 + 8 = 15, skriv 5 och sätt en liten etta, en minnessiffra, ovanför tiotalen. Sedan 4 + 3 + 1 = 8. Svaret är 85.

Alla tre ger 85, men stegen ser olika ut. Ofta kommer talsortsräkning och stegvis räkning först, och uppställningen senare i lågstadiet. I mellanstadiet kommer skriftlig division: oftast kort division, där divisionen skrivs som ett bråk och det som blir över i varje steg skrivs som en liten minnessiffra, men i en del skolor lär man sig liggande stolen. Två saker till är bra att veta. När entalen inte räcker till i en uppställning, som i 52 − 18 där 2 minus 8 inte går, säger barnen i dag att de växlar ett tiotal till tio ental – det som många vuxna lärde sig kalla att ”låna”. Och i skolboken skrivs gånger oftast med en punkt, 3 · 4 = 12, och delat med som ett bråk eller med snedstreck, 12/3 = 4.

Så här tar du reda på hur ditt barns klass gör:

• Be ditt barn visa dig. Det är barnet som vet hur man gör i just den klassen.
• Bläddra i matteboken. Där ser du hur uppgifterna ställs upp och vilka ord boken använder.
• Fråga läraren, i ett mejl, när du hämtar eller på utvecklingssamtalet. De flesta lärare blir glada när föräldrar vill veta.
• Läs vår guide om hur matte undervisas i dag, som förklarar de vanligaste metoderna med bilder.

Och metoden som du själv lärde dig? Om den ger rätt svar är den inte fel. Men ett andra sätt mitt i en läxa kan förvirra ett barn som fortfarande håller på att lära sig det första. Lär därför inte ut ”ditt eget” sätt, eller ord som ”låna”, utan att först kolla med läraren. Låt barnet räkna som i skolan, och spara ”så här lärde jag mig” till en annan dag, när barnet kan sin metod – som en kul jämförelse.

Låt matten vara något positivt

Barn lägger märke till hur vuxna pratar om matte. Försök att låta bli att säga ”jag var aldrig bra på matte” eller ”jag hatade matte i skolan”, inte ens på skämt. Ditt barn kan uppfatta det som ”då gör det inget om inte jag heller är bra på matte”. Om matte gör dig själv orolig har vår guide om barn som säger ”jag är dålig på matte” idéer för dig också.

Fler sätt att göra matte till något roligt hemma:

• Plocka fram spelen. I Fia med knuff räknar man rutor, i Yatzy lägger man ihop poäng och i kortspel gäller det att hålla reda på vem som leder. Allt det är matte.
• Sluta medan det fortfarande är roligt, så att barnet vill fortsätta en annan gång.
• Låt barnet hitta dina fel. Gör ett fel med flit ibland (”så 5 + 5 är 11?”) och låt barnet rätta dig.
• Tänk högt när du ser matte omkring er: ”I den här kartongen ligger 12 ägg i två rader. Hur många ligger i varje rad?” (6.)

Snabba svar

Läs vidare